Nebuchad går i graven

Kategori: Uncategorized

Skrivet av: Nebuchad | 8 januari, 2010|

Jag har precis gått upp från min säng för att jag inte kunde somna. Jag hatar när det är på det sättet. Man försöker och försöker men tankarna kan inte sluta snurra. Jag tror jag sover bäst när jag är helt utmattad men det gör kanske alla? Hur som helst så bestämde jag mig för att äntligen komma till skott och skriva min avskedsblogg. Jag har funderat på det länge. Jag har ju inte precis uppdaterat den som i fornstora dagar (år sedan) men jag har hela tiden haft ambitionen att hålla liv i den. Men jag har helt enkelt inte haft ork. Tänka sig att man skall behöva ork bara för att skriva lite… En annan anledning till att jag lägger ner bloggen är att alla har bloggar idag och om jag kämpar med en halvdan blogg så blir jag bara en i mängden, till och med sämst i mängden. Något som jag faktiskt hatar mer än att inte kunna somna. Fåfängt, eller hur? Fåfänga till trots så bestämde jag mig för att gå upp och ägna lite sista tid åt bloggen. Jag känner jag är skyldig både er och mig själv det. Det blir ett avslut.

Jag slutar också härmed att spela poker. Den glöd och lidelse jag har haft för poker är nu slut. Det är som ett bål som brunnit hela natten och nu ligger och pyser långt in på morgonkvisten. Går man dit och petar i den så kan den kanske tillfälligt flamma upp till liv igen men det finns ingen näring till elden längre. Det är bara aska kvar.

Det har tagit tid för mig själv att erkänna det. Jag har gått i nästan två års tid och intalat mig att jag skall börja spela seriöst igen men jag har hela tiden hittat ursäkter som skjutit upp det hela. Ursäkterna har stavats på många olika sätt; “skall börja när jag flyttat”, “skall börja så snart jag kommit i ordning”, “sommaren är helig” “nu skall jag resa lite”, “semester”, “segling” och pokerturneringar (som egentligen är en ursäkt i en ursäkt då den rätta benämningen har varit något helt annat för mig), osv. Det är egentligen ointressant förutom att ursäkterna hela tiden utgjort en lögn. Fast en lögn som jag inte riktigt vet hur jag skall förhålla mig till eftersom den har givit mig ett liv. Ett rikt liv.

Om man jämför mot tidigare när jag verkligen brann för poker och jag satt i trummande väntan på att windows tröga operativsystem skulle starta igång så jag kunde spela. Vi har väl alla varit där och känt den där nästan barnsliga entusiasmen. Den där spänningen och törsten som bara tillfälligt kunde stillas när vi väl hade dubbelklickat på Ladbrokes ikonen och satt oss vid ett bord. Äntligen action tänkte vi. Vissa månader gjorde vi ju inget annat än att sitta och spela dagarna såsom nätterna i ända och när sömnen blev för svår att motstå så kravlade vi oss till soffan/sängen, beroende på hur utmattade vi var, så fortsatte vi vårat parti i drömmen och tog vid där vi slutade sist!

Jag har nämnt eller snarare “hintat” att jag skall sluta spela till mina vänner och de har sagt åt mig att gå ner på lägre nivåer och fortsätta spela men det är två anledningar som håller mig ifrån detta. Dels så skulle det inte förändra min ekonomiska situation i större utsträckning. Jag bör inte behöva arbeta mer i mitt liv, förutsatt att jag spelar mina kort rätt (den klyschan såg ni komma innan ens jag gjorde det!). Den andra anledningen till att jag slutar spela är skam. Att gå från toppen till någonstans på nedre tabellhalvan och riskera att åka ur är för mycket för mitt fåfängliga psyke. Utan att överdriva så skulle jag få svårt att se folk i ögonen (vilket jag sista halvåret har börjat märka att jag har). Här väntar jag mig lite skrattsalvor från de som läser och eventuella hånfulla kommentarer men det är sådan jag är och jag kan inte dölja det. Jag vill heller inte dölja det.

Nu kommer bloggen fortsätta med lite historier. Någon kommer vara för att beskriva mitt psyke men de flesta kommer handla om minnen.

Jag spelade fotboll tills jag var 16 och ansågs ganska talangfull när jag var 13-14 år. Jag kommer ihåg att jag var sämst i laget när jag började i 9-årsåldern och hade kämpat mig upp kort sagt. När jag väl var där så hände det som hände med poker. Glöden försvann och jag tränade allt mindre och mindre. På hösten så tränade jag inte alls utan spelade bara match. Glöden försvann nog inte utan snarare riktades om mot tjejer istället och att vara så cool som möjligt, vilket innebär att röka, åka skateboard och gå på fester och bli dyngrak. Sista matchen jag spelade så stal jag en straffspark a la Zlatan men missade mot ärkerivalerna Hunnebostrand. Jag bytte strax därefter och skyllde på en skada och sprang in på dass och grinade hejdlöst. Jag såg slutet på min fotbollskarriär (lol). Jag hade på allvar trott, så som man kanske de flesta gör när man är ung fotbollsgrabb, att jag skulle spela i de stora ligorna.
Jag kommer väl ihåg hur min kompis Emil sa till mig i nian att jag måste börja träna mer och inte bara spela match men jag sa till honom att jag ändå kommer kunna spela i allsvenskan och han höll motvilligt med. LOL! Jag slutade spela fotboll efter den matchen men började spela igen när jag var runt 20 år. Fotbollen är intressant och jag funderat en längre tid på att börja gå de olika stegen som krävs för att bli tränare. En framtida hobby kanske?Poängen med historien är att de visar på hur mitt fåfänga psyke fungerar. Kanske börjar jag också spela poker igen om 3-4 år och då utan ambition, vem vet?

En annan gång så anmälde jag mig till klassen elit i Strömstad-Loppet, vilket är en årlig tävling på distansen en mil. Jag tror ärligt talat inte att jag kan beskriva med ord vilken dåre/drömmare jag är. Jag får kombinera orden och be svenska akademin lägga till ordet “dråmare” i svenskan. Definitionen lyder: “En person som har alldeles för höga tankar om sig själv och blir hopplöst besviken om han inte lyckas”. Utan att krydda historien det minsta så startade jag med ett gäng på 8-9 kenyaner som hade vader som mina underarmar. De andra (tusen?) fick stå bakom ett rep som spärrade av motionsfållan från elitfållan. När knallpulverpistolen ljöd så sa det pang och vi var iväg. De första två km så hängde jag med och fick lite nya krafter när jag blev påhejad av någon längs gatorna i strömstad men sen så dog jag helt. Jag började gå och när jag mötte två tjejer som hade gått i min skola så sa de skrattandes; ”går du?!”. Jag försökte säga något vitsigt tillbaka men jag klarade inte av att möta deras blickar. Den skam som blossade upp i mig fick mig i alla fall att tillfälligt ta mig samman och jag avslutade ändå på 41.58. En kenyan kom in på en hög 28-tid. Men jag är stolt ändå i dagens läge när man sitter som hedersledamot i de “halta och lyttas tycka-synd-om-sig-själv-förbund”. Needles to say så var det mitt sista lopp.

Okej, det var det sista gnället/självömkandet i bloggen. Nu kommer bara kul och rolig läsning. Tyvärr, kan jag inte ta med de allra smaskigaste bitarna från mitt pokerliv eftersom jag vet att både föräldrar, flickvän, svärmor och div. andra som jag inte vill framstå i dålig dager för läser de få gånger jag skriver. Jag blir tvungen att spara dem till mina memoarer som jag skriver i den västra flygeln på min herrgård när eklöven i allén upp till fontänen har börjat få den där gyllene färgen som de får i just kring mitten på hösten. När man är så gammal så känns det väl som om man har all tid i världen till just sådant. Fast det egentligen är tvärtom. Fan också. Nu när jag tänker efter så kommer jag bara på de där smaskiga historierna. Det är mycket man är stolt över fast ändå inte om ni förstår vad jag menar? Okej, byter inriktning till “Bästa pokerminnen”.

Första plats måste ju en pott med stort P mot Patrik Antonius komma. Det var den tredje största potten i online-history ett tag och ganska länge den tredje största NL potten innan 500-1000 spelen började.Jag höjer med 10c-9c från knapp, PA slår om och jag synar. Vi spelar 165k djupa på 200-400$ HU, alltså över 400 bb. Floppen kommer 8-6-7, absoluta nötter alltså och pengarna åker otroligt nog in på floppen. Jag klarar nog bara beskriva den känslan jag hade i pokertänk; tänk att du har A-A riktigt djupt mot en bra spelare. Du höjer, han höjer, du höjer, han höjer, du höjer igen och pengarna åker in preflop. Du tycker nästan det är overkligt att han också skall ha A-A och börjar nästan bli arg för att kortleken hånar dig. Du hade hellre velat se en syn istället för den där sista höjningen eftersom du vet att skulle ha svårt att släppa sin K-K väl på en låg flopp och du tror inte att han ställer in så mycket med second nuts pre. Något åt det hållet kände jag. Jag är upp mot 8h-9h om inte minnet sviker mig. Jag tror att han bara har en backdoor kåk som outs och han är i princip drawing dead. 3 outs till en split. Bättre har jag nog aldrig fått in det på floppen så djupt någonsin. Vi spelade i nio-tio timmar eller så. Han fick in det in en 200k pott med K-9 off i en enkelraisad pott där jag synat med J-10 på brädan 9-Q-K. Det låg bara 1400 dollar i potten på floppen och pengarna åkte in. Blev tyvärr utdragen på en river 9 och dessutom utdragen i en annan 200k pott mot ett flushdrag. Han var running good i session, inte jag! Dessutom gjorde mitt livs bluff mot honom! Har många fina minnen att ta med mig från den tiden då detta var det högsta gamet som fanns på nätet förutom 300-600. En viss hamburgare skulle envist staka mig trots att jag i min vidskeplig inte ville spela på annat än Ladbrokes där jag inte hade satt in en enda krona. 40k till 847k på 10 dagar är den enda raket jag gjort i mitt liv. Annars har ju grinden dominerat från de små 5 dollars sit and go och uppåt. Det är där jag kommer ifrån så att säga; grinden.

Jag skulle kunna dra en mängd andra pokerpotter jag spelat men tror inte ni skulle vara intresserade eftersom det bara egentligen är för mig det är roligt. Men jag minns dem i detalj och jag kommer ihåg vad jag kände. “Sämsta poker minnen” är förmodligen en roligare kategori och där har jag också massor.

De som kanske står ut mest är väl förmodligen Scandinavian Poker Awards, där jag fick pris för bästa online spelare, och för er som inte har sett eller vet om det så kan det låta som ett bra pokerminne, men icke. När jag hörde mitt namn ropas ut av Magnus Persson så visste jag bara att något skulle gå snett. Det var väl Nostradamus spöke som blåste en vindpust på mitt huvud. Denna känsla fick mig så nervös. I efterhand så skall väl tilläggas att man kanske inte var van vid omvärlden riktigt än. Nåja, de som känner mig vet att jag inte har mycket ont i mig och de är de som jag bryr mig om även om jag måste erkänna att det var lite kallt att se en helfigursbild på sig själv fast med Hitlers ansikte, istället för sitt eget på 2+2. Så det kan gå. Jag vill tro att jag blivit äldre och klokare men förmågan att ibland skjuta mig själv i ryggen när jag öppnar munnen har jag inte helt lyckats göra mig av med. Saker låter ju på ett visst sätt i huvudet och på ett annat när man talar dem högt.

Ett annat dåligt pokerminne är när jag förlorade 500 000 dollar på fyra dagar. Det var på 50-100 och precis när jag börjat spela högt. Jag mådde så dåligt under dessa fyra dagar. Först en 24-timmars sittning och sen kollapsade jag på sovan utan att ha varken ätit, druckit vatten eller gått på toa. Andra dagen så förlorade igen men denna gång med vatten och toalettbesök. Efter en ny kollaps i soffan så var det liknande den tredje dagen värmde jag ett vitlöksbröd och kaffe. Det hjälpte föga och fjärde dagen blev det en kort sittning och jag erkände mig besegrad. Jag har nog inte mått så dåligt i mitt liv som då tror jag. Inte vad jag kan minnas. I efterhand så undrar jag vad fan det var jag höll på med.Men jag lärde mig något och kom ner på jorden lite. Ibland behövs det och en läxa som är hård sitter kvar i minnet desto längre. Det var i alla fall något sådant jag försökte trösta mig med just då när jag låg de följande tre dagarna och kollade på Simpsons och åt upp resten av min vitlöks baguette, en liten bit dag för dag. Jag kommer ihåg att vi hade någon form av hushjälpsflicka som kom för att städa på söndagen och när hon upptäckte mig på soffan så sa hon att jag såg för djävlig ut. Kanske inte det som jag ville höra men det var nog det som jag behövde höra. Hon tvingade in mig i duschen och sa att jag skulle raka mig. Jag lydde och sen gick jag ut för första gången på en 6-7 dagar. Vet inte om ni har testat att sitta inne en vecka utan dagsljus (vi hade mörkläggningsgardiner i vardagsrummet för projektorns skull) men det är som en helt ny värld när man stiger utanför dörren. Man hör ljud som man glömt att de finns. Människor som pratar, fåglar, stadsljud, någon som sopar gatorna. Alla dessa ljud blir man varsebliven om när man varit ensam i en mörk lägenhet i en hel vecka och man lyssnar till dem som om det var första gången man hörde dem. Lite längre ner på gatan så kände jag plötsligt en vind som kylde mitt hår som inte blivit helt torrt. Doften och atmosfären av vår trängde sig plötsligt på när jag såg några lättare klädda flickor som gick och skrattade eller snarare kvittrade (svenskan räcker inte till). Jag sa högt; “Fantastiskt!”. Sedan började jag le och småskratta hela vägen tillbaka. Glädjen kom förlöst som en flod. Född på nytt kan man säga. När jag öppnade dörren till lägenheten igen så fick jag ångra att jag att jag hade aktiverat luktsinnet med de härliga vårdofterna. Det pokersvett som sipprade ut från vardagsrummet hade smittat av sig och var inte den välkomst jag tänkt mig. När jag sedan fortsatte till vardagsrummet fick mötte mig en bölja som fick mig att undra om en uteliggare krupit in i min lägenhet och dött i ett hörn. Kontrasten blev så mäktig att jag fick kväljningar. Jag blir något illamående bara av minnet men det bjuder jag på.

Nu blev jag faktiskt lite less på att skriva när jag levde mig in i dåtiden så livligt (orken att skriva ni vet). De sista dåliga minnen jag har från mitt “(poker)liv” tar jag lite snabbt.

Jag hade precis skrivit lite längre här angående min olycka med en Ferrari men så raderade jag det för jag upptäckte precis hur korkad jag skulle uppfattas. Förmågan att skjuta sig själv i ryggen kom in och, tja, jag lär mig tydligen. Hur som helst så var det inte mest mitt fel även om jag körde lite fort och jag hävdar bestämt att jag blev felaktigt dömd i den senare rättegången. Skulle uppskatta att jag var skyldig till max 35-40% och denna gång fick jag flushen emot mig.

Sist var väl olyckan i Thailand. Kort sammanfattat, kitesurfing, hjärnskakning, hjärnblödning, brutna ben, skruvar, flyg hem med hjälp av SOS. Kanske blev jag permanent skadad inne i skallen men det är svårt att märka skillnad om man redan varit konstig innan eller om man har blivit mer konstig efter. Kanske har pokern lidit av det, vem vet.
Vissa andra händelser som kan betraktas som en annan typ av olycka (som bara angår mig, mig själv och jag) har gjort mig lite paranoid.

Vissa pokerjournalister kontaktar mig fortfarande och vill göra intervjuer men jag tycker egentligen det är jobbigt fast jag har svårt att säga när nej, speciellt eftersom varenda person jag träffat inom poker har varit väldigt schyssta och trevliga. Jag räknar faktiskt dem alla som vänner, speciellt då Den Fruktansvärda Turken! Det finns nog inte någon som, när jag har träffat dem personligen, inte har bemött mig på ett väldigt bra sätt. Jag är förvånad själv över att jag aldrig träffat någon inom poker som jag har något emot eller som har något emot mig!?
Jag blev varnad tidigt för att de kunde vara baksidor med medier men jag har inte uppfattat någon som helst baksida från någon pokerjournalists sida. Däremot så finns det en baksida för personer som väljer att synas, men jag orkar inte gå in i detalj på sådana negativa saker. Ger man sig in i leken får man leken tåla.

Jag känner mig verkligen färdig med poker och allt det bagage som det innebar att vara en framgångsrik pokerspelare. Men jag är självklart inte nöjd med allt jag gjort. Det är som efter en lång pokersession och man vunnit men ändå tänker på vissa händer som man kunde spelat bättre. Satsat mer i den ena handen eller lagt sig i den andra. Men det är bara dumt att gråta över gammal snus och när allt kommer kring så är det mesta bara ögonblicksbilder av ens liv och det är svårt att veta hur ett beslut påverkar ett annat. Parallella universa och allt det där. Jag kommer förmodligen börja med något annat. Vad det blir vet jag inte. Kanske blir det ingenting alls, men jag har lite planer och idéer som jag ägnar tid åt att undersöka. Jag vill inte bli pensionär redan men samtidigt måste jag vara vaksam med mina investeringar eftersom de misstag jag gör i framtiden kommer bli svårare att reparera än mina tidigare misstag. Hur det går får tiden både berätta och döma om eller ut.

P.S. Nu när jag läst igenom min avskedsblogg så vet jag inte varför som jag dragit upp allt som jag skrivit när jag egentligen bara ville säga att jag slutar med poker, blogg etc. och att jag kommer dra mig tillbaka helt och hållet från allt som har med poker att göra. Jag antar att jag ville att ni skulle förstå mig lite tror jag. Det jag försökte säga var kort sagt, att jag är less på poker.

När du läser detta Andreas så ber jag om ursäkt att jag inte meddelat dig tidigare men jag fick en impuls att skriva avskedsbloggen och jag ville inte stoppa den impulsen. Det är inte helt korrekt mot er på Ladbrokes men det är väl det som varit lite av mitt signum; just att jag inte alltid är helt korrekt.

Tack för mig,

Over and out for good.